LinköpingLinköping

Nyheter från Linköping

Annonser
Senaste Nytt
Onsdagen den 10 maj 2017
SR.se - Östergötland
[Liknande]

Ny trafikplan för Linköping

Linköpings kommun håller nu på att ta fram en trafikplan för Linköpings innerstad. Allmänheten ska nu få säga sitt. Och det görs bland annat genom ett öppet hus i dag. Hör hela intervjun längst ner i artikeln!
2017-05-10 15:10

Nyheter24.se
[Liknande]

Catja: "Jag sprack och läkarna lagade mig inte som lovat"

Mitt namn är Catja Karlberg och jag var 31 år när mitt andra barn kom. Jag hade aldrig fött vaginalt och var ganska rädd inför detta. Den biten togs ej på allvar. En vecka innan förlossningen vädjade jag om hjälp en sista gång men nekades snitt av just den läkaren. Sen kom dagen då min dotter Anya skulle ut. När det var dags fallerade allt, hon behövde komma ut snabbt. Jag ville snittas precis som när mitt första barn skulle födas, men denna gången valde personalen att lyssna på sig själva och inte på mig. Med våld trycktes Anya ut samtidigt som jag klipptes. Allt gick snabbt. Jag fick en liten bristning som behövdes sys men de ville ej sy ihop den på sängen. Jag skulle få bedövning och opereras, och en snabb fix skulle göra mig hel. Väl på operationen så bönade jag om att bli sövd. Detta blev jag. När jag vaknade flera timmar efter så stämde inget, jag hade stora andningssvårigheter och var omringad av maskiner. Läkaren som nekade mig snitt en vecka innan Anya kom steg fram till min sängkant och sa att om jag inte valt att bli sövd hade denna skadan ej upptäckts idag. Min inre och yttre ringmuskel var helt avslitna. Delar var till och med av. Fem centimeter av tjocktarmens slemhinna var söndersliten, och massa andra muskler. Utan min vetskap ringdes en tarmspecialist och han valde att lägga upp en stomi på mig. Så en omfattande stomioperation fick jag även gå igenom. Efter många undersökningar har jag fått reda på att jag inte är lagad som läkarna lovat. Min inre ringmuskel med mera är fortfarande sönder. Ni kan bara ana vad som hade hänt mig om min stomi lades ner. Att jag fick reda på att jag ej var lagad som jag skulle var tack vare mig själv. Jag kämpade då jag ej trodde på läkarnas bedömning och jag lyssnade på min egen kropp. En egenremiss tog mig till Linköping. Jag är så glad att jag orkat kämpa så hårt som jag gjort. Men det ska man ej behöva göra. Man ska kunna lita på vården.Jag har tagit mig hjälp utav Våga vägra förlossningsskador. En grupp av fantastiska kvinnor. Precis som jag så kämpar de hårt för andra kvinnors rättigheter. Här skriver vi tillsammans vad vi känner för vården. Såhär skriver Våga vägra förlossningsskador: Förändring ger oftast förbättring om den är genomtänkt och besluten är tagna under rätt förutsättningar. Förbättringspotentialer ger ju ofta direkta svar på var det brister och så även när vi talar om svensk sjukvård. Här ser man tyvärr oftare på pengapåsen istället för att titta på det faktiska behovet och människan glöms bort i försök att utåt visa att ”allt är som det ska”.Den förändring som vi sett den senaste tiden är inget annat än väldigt skrämmande och negativ, och förbättringarna lyser med sin frånvaro. Vilken kvinna vill föda barn i framtiden? Vem kommer att säkerställa att framtidens skattebetalare kommer till världen, när nu pengarna är så viktiga?Stängda BB, neddragna operationstider och tomma operationssalar har blivit vardagsmat. Långa köer för att få hjälp, ett fåtal specialister som kämpar med näbbar och klor för kvinnor och för att själva orka. Politiker och höga chefer som ”aldrig hört talas” om situationen, och sekunden senare har de glömt den igen. Vi alla är så upptagna av att springa vidare i våra liv att allt glöms bort för nästa budskap som slängs ut av media. Vart har medmänskligheten tagit vägen?Mitt i allt detta finns kvinnor som har fruktansvärt ont, som har hemska skador, som läcker avföring och/eller urin, som funderar på om livet är värt att fortsätta. Kvinnor som inte får någon vård, som känner sig mindre värda, isolerade och utstötta, i dagens Sverige år 2017.Det blir lätt pajkastning i dialoger mellan olika grupper när man talar om heta ämnen. När vi talar om vård, vård av förlossningsskadade kvinnor där vi skriker efter förändring, stannar det ofta där! Vi vill göra mer än så, vi ser vad som ska förändras. Utifrån kvinnors perspektiv som vi sett, lyssnat på och själva konstaterat är vården idag långt ifrån tillräcklig. Genom att lyssna på skadade kvinnors berättelser lär man sig ofantligt mycket, hur mycket som saknas inom vården och vad som behövs innan vi kommit dit vi ska. Mycket beror på bristen på rätt ledarskap, rätt politiska beslut och rätt ekonomisk satsning. Detta är upplevt från skadade kvinnors håll, sett med skadade kvinnors ögon. Vi vågar debattera och skriva petitioner, vi vågar vägra förlossningsskador!Att personalen är så stressad och sönderarbetad att man riskerar fatta felaktiga beslut så att både mor och barn kan komma till skada är inte acceptabelt. Att ha en konservativ, icke förändringsbenägen syn på kvinnans underliv är inte acceptabelt.Synsättet på en kvinnas underliv har i många år varit tabu, och allmänt vedertaget att: "Det ser bra ut! Du kan inte räkna med att se likadan ut! Det ser helt normalt ut!" Detta är inte acceptabelt!Sluta att förminska kvinnans känsla av att något är fel. Ingen kvinna har lust att sära på benen i en gynekologstol för att det är kul. Att bli nonchalerad eller inte trodd på sätter djupa psykologiska spår. Sluta vifta bort problemen eller visa misstro. Visa respekt och lyssna på kvinnan. Att istället ha ett gränsöverskridande samarbete mellan olika läkarskrå, här framför allt kirurgi och gynekologi, vinner man mycket på. Här slipper kvinnan hamna mellan stolarna där ingen hittar felet. Lyssna på kvinnan som säger sig känna att något är fel och gå vidare i undersökningar tillsammans. Att som läkare visa mod och kunna stå upp och säga att det här kan jag inte, men jag kan hjälpa dig vidare. Här ska man inte heller glömma bort de psykiska skador som drabbar förlossningsskadade kvinnor.Utöka möjligheterna till rektala och vaginala ultraljud. Detta är ett utmärkt instrument för att hitta fel som inte syns utvändigt. Att avsätta pengar för att kompetenshöja personal så alla arbetar enligt nya nationella riktlinjer, rutiner och normer som säkrar patientens hälsa.Att ge den gravida kvinnan möjligheten att känna sig trygg i vetskapen om att bli väl omhändertagen oavsett om skada eller ej uppstår. Att erbjuda trygghet är ett måste under hela graviditeten och efter förlossningen, det vill säga noggrann uppföljning. Att dessutom undersöka alla nyförlösta ordentligt både vaginalt och rektalt, oavsett var vi föder i landet, så att skador upptäcks snabbt.Att införa ett trygghetspaket som består i att kunna ge professionell vård om skada skulle uppstå, såväl vid nyupptäckta som gamla skador som upptäcks längre fram i livet. Att före och efter olika ingrepp ha en väl satt planering och uppföljning, inte bara på papperet.Inom vården har man tyvärr glömt bort människan. Människan som arbetar och gör sitt absolut bästa, människan som behöver omedelbar vård utan långa köer. Det man fokuserar på är budget, prestige och politiska beslut och utredningar.Fokusera i stället på vad som behövs göras för att ta hand om, i detta fall, skadade kvinnor. Ge dem en möjlighet till ett drägligt liv att kunna vara mor, kvinna och ha en möjlighet att försörja sig utan att behöva stå med kepsen i hand för att eventuellt få sin rätt till sjukpenning. Att också se till att personalen som kämpar får en god arbetsmiljö, att säkra och tillgodogöra och behålla god kompetens. Detta gör också att personalen orkar stanna kvar. Sist men inte minst: Ge information gällande eventuella skador till blivande föräldrar. Första tanken är att skydda genom att inte säga något, men det är helt förkastligt. Då döljer man fakta och eventuella risker, det KAN hända, men det drabbar inte alla. Att få en förlossningsskada är hemskt, men innebär ju inte att alla omedelbart skyller på personalen. Att däremot inte få vård för den eller senare upptäckta skador, eller kunna känna en trygghet när man behöver vård, kan man skylla på organisationen vården. Inte på personalen som för det allra mesta gör sitt allra bästa och sliter ut sig själva, för att de är för få. Det är lätt och förståeligt att som skadad gå i affekt och det är extremt hemskt att inte bli lyssnad på. Det viktigaste är att vi tillsammans strävar efter att förändring måste ske nu, inte sen. Ingen ska behöva vänta tre år på en operation, eller riskera att hamna mellan stolarna. Vi har rätten till ett helt underliv! Catja KarlbergKatarina Berggren, Våga vägra förlossningsskador
2017-05-10 07:30

.